Remissyttrande

”Välfärdsverksamhet för sjömän (SOU 2005:11)”

050518: Sveriges Redareförening och Sjöfartens Arbetsgivareförbund (SARF) har till Näringsdepartementet avgett remissyttrande beträffande ”Välfärdsverksamhet för sjömän (SOU 2005:11)”, en utredning som behandlar Handelsflottans Kultur och Fritidsråds (HKF) verksamhet:

Av utredningens direktiv framgår att frågeställningen rör sig om hur Sverige på mest kostnadseffektiva sätt skall kunna leva upp till ILO konventionens (nr 163) minimikrav. Som framgår av ILOs stadgar får en konvention inte påverka någon annan författning som ger arbetstagarna bättre villkor än vad konventionen föreskriver. Eftersom Sverige redan vid ratifikationstillfället 1990 med råge levde upp till konventionens krav torde problemställningen dyka upp redan här. Den eventuella ”badwill” som utredningsmannen varnar för kan tas för given. Att Sverige som medlemsstat inom ILO 15 år efter ratifikation av en konvention skulle sänka sig till dess miniminivå torde orsaka en avsevärd ”badwill” internationellt.

HKF finansieras till största delen via farledsavgifter och utgör således ingen kostnad för staten. Av den totala kostnaden för HKF på 28 Mkr finansieras drygt 19 Mkr via farledsavgifter som tas ut av såväl svenska som utländska fartyg. Återstående del finansieras via egen försäljning och uthyrning av filmer etc. Dessutom inflyter donationer och gåvor till HKF, vilka utgör ytterligare bidrag till verksamhetens ekonomi. Att på det sätt som diskuteras i utredningen förändra HKFs finansiering förefaller således inte relevant.

Att sjömännen kostnadsfritt skall kunna ta del av det publika litteraturutbudet och därtill hörande övriga publikationer anser SARF och Redareföreningen vara en självklarhet. Resonemanget om sjömannens möjligheter att låna böcker på de kommunala biblioteken på s.k. långlån, för att därefter ta med sig dessa böcker ombord i sitt bagage är orealistiskt. En sjöman som skall vara hemifrån under lång tid och dessutom kanske måste flyga till sin påmönstringsort skulle med största sannolikhet drabbas av böter för övervikt av flygbolaget för de böcker hon/han önskar föra med sig ombord.

Det grundläggande resonemanget borde istället fokusera på sjömannens möjlighet till en miljö ombord som så långt det är möjligt speglar landförhållanden. Förvisso

har sjömannen frivilligt valt sitt yrke och får anses vara medveten om de upp-offringar detta i vissa avseenden medför. Men att dessutom diskutera huruvida en försämring av den ombordmiljö, vad avser kultur och idrott, som standardmässigt utvecklats över tid, är beklämmande.

HKF samarbetar på ett mycket konkret sätt med Sjömanskyrkorna och SKUT. Detta samarbete är kostnadseffektivt och till gagn för båda parter.

Att avveckla den hamnservice som idag bedrivs av HKF skulle vara ett hårt slag mot den goda sociala miljön ombord. Just denna, om än begränsade, möjlighet till att få dagstidningar, möta ett vänligt ansikte och/eller begagna möjligheten att komma iland för att idka ett par timmars idrott eller dricka en kopp kaffe på exempelvis Rosenhill utgör i dagens ISPS (International Ship and Port Security Code) styrda sjöfart ett välkommet andrum.

Vad avser HKFs fastighetsbestånd så lär problemställningen snarast vara av formell natur. Om det faktum att HKF äger och förvaltar sina egna fastigheter utgör ett problem kan detta troligen lösas genom annan ägarmodell utan att HKF för den skull belastas med högre hyreskostnader. Det framgår dock ej av ut-redningen att HKF på något sätt skulle ha misskött sitt förvaltarskap, varför frågan får anses vara av begränsad vikt.

Slutligen bör beaktas att svenska redare har drygt 60-talet fartyg i beställning med leverans de närmast kommande åren, vilket kommer att innebära fler sjömän under svensk flagg i framtiden. Även dessa sjömän kommer att ha behov av att få ta del av den service som HKF idag erbjuder dagens sjömän. Det förefaller orim-ligt att morgondagens sjömän skulle komma i åtnjutande av en lägre social och kulturell standard än vad som erbjudes dagens sjömän. Att dessutom i samman-hanget förklara att de föreslagna åtgärderna innebär en total inbesparing i storleks-ordningen 1-2 Mkr, som ändå inte belastar statskassan, kräver en retorisk färdig-het som torde vara svårfunnen i Sverige.

Med hänsyn till ovan angivna synpunkter ställer sig Redareföreningen och SARF frågande till motivet att än en gång utreda basen för HKFs verksamhet.

Redareföreningen och SARF förordar således att utredningen lämnas utan åtgärd samt att HKF även i framtiden bedriver sin verksamhet på samma förtjänstfulla sätt som sker idag och med bibehållen finansieringsmodell.

Frågor besvaras av Per A. Sjöberger, 031 – 62 95 56